En odlares kronjuvel är en annans fotboja

Kirskål, åkerfräken, parkslide och knölklocka är växter som säkerligen framkallar rysningar hos en del av oss trädgårds-och odlingsmänniskor. De är alla exempel på växter som sprider sig mycket lätt. 

De ovan nämnda växterna kommer från olika grupper. Några av dem klassas som invasiva arter och några är helt enkelt bara lite svåra att bli av med. Gemensamt för dem är att jag själv kämpat mot just dessa växter på den egna tomten eller i någon annan odling jag varit delaktig i. Jag har velat utrota dem... åtminstone på just den platsen. Jag vet tex att parkslide är gott och funkar lika bra som rabarber i en paj. Att kirskål går att göra goda sallader på och att man kan göra gödningsvatten av av åkerfräken (som nässelvatten). Jag tycker dock ej det är kul med kirskål i rosenrabatten eller parkslide direkt mot en husvägg. Jag har fört ett ojämnt krig mot dessa växter. Jag vill betona att jag försöker bli av med dem på rent mekanisk väg. Så har det dock inte alltid varit. Jag vill verkligen inte framstå som "bror duktig" i det avseendet...men numera är det enbart mekanisk bekämpning som gäller.

Parkslide - Djävulen personifierad i en växt..... eller limegrön skönhet som är god i pajer.

Diskussioner i trädgårdsforum berör mig känslomässig. Jag gläds med odlare som är stolta och nöjda med det de åstadkommit. De som är stolta över en rabatt, en gröda, en sällsynt växt eller en rik blomning. Jag lider med de odlare vars växter vissnat, blivit uppätna, svedda av solen eller brända av frosten. Det som ändå får mina känslor att svalla mest är när trädgårdsfolk ger sig på varandra. När en oskyldig fråga föranleder ett känsloutbrott hos en annan person. När en fråga besvaras med en pekpinne. Detta är så tråkigt... men på sitt sätt förståeligt. Jag måste erkänna att jag själv hoppat i "galen tunna" och uttryck mig plumpt om växter. Nämner någon exempelvis parkslide, pumpar blodet lite extra hårt i min kropp. Jag får verkligen stålsätta mig för att inte dela med mig om mina sura erfarenheter av denna växt. Jag måste ta ett steg tillbaka och försöka förstå att jag inte skall frälsa en annan människa och försöka projicera mina känslor kring en växt på hen.

Vresros - Maran som fördärvar våra stränder...eller en naturlig skönhet.

Problemet ligger väl egentligen inte i att vi tycker olika om växter. Det har nog odlare och trädgårdsfolk alltid gjort. Problemet är väl snarare med de plattformar vi använder för att kommunicera. Det är dels lätt att låta känslorna ta över. Skriva något man egentligen inte kan stå för. Sen är det ju också lätt att misstolkas när man försöker uttrycka sig. Sarkasm är tex väldigt svårt att läsa in i en kortfattat skriven text. Det är även lätt att man i sin iver att förklara och vara tydlig uppfattas som en dryg besserwisser.

Kirskål - Den absoluta mardrömmen att få i sin rabatt....eller gratis lättodlad sallad.

Jag avslutar denna lilla betraktelse med att uppmana till mer förståelse för varandras oliktänkande i trädgårdarna. Visa samma omtanke om medmänniskor som odlar, som ni gör med grödorna ni själva odlar. Och detta gäller givetvis åt båda hållen.

Knölklocka - Odåga som tränger sig in överallt ... eller en tacksam färgklick där inget annat kan växa. 

Det är frustrerade för en person som frågar om hur hen skall bli av med sin kiskål som invaderar rosrabatter att få svaret. "Den skall du inte utrota, den är utmärkt att göra sallader av".

På samma sätt är det ju inte kul för den som har en stor fin vresros att få kommentaren. "Den borde du bränna ner".

Har sagt det innan och säger det igen. Trädgårdar är personliga och i slutändan en förlängning av oss som individer. Trädgården är vår alldeles egna plats på jorden. Ingen annan skall berätta för oss hur vi skall ha det där.

 Vidare läsning 

Trots att åsikterna går isär om växters vara eller inte vara och trots att vissa växter kan ses som en nyttoväxt av den ena och som en plåga av en annan, har ändå Naturvårdsverkets en sk "Svart lista". Denna är lång och inte rangordnad på något vis. Den innehåller bland annat följande invasiva arter:

Jättebjörnloka

Snöbär

Såpnejlika

Jättebalsamin

Kanadensiskt gullris

Blå bolltistel

Storbladig murgröna

Blomsterlupin

Parkslide

Praktlysing

Rönnspirea

Häggmispel

Vresros

Liten fingerborgsblomma

Robinia/Falsk akacia

Sjögull

Skogsklematis

Läs mer om invasiva växter och djur på Naturvårdsverkets hemsida

Dags att avslöja - jag kissar i krukväxterna!

Igår kväll kom en spontan  kommentar från min fru som gjorde att jag var tvungen att avslöja min lilla hemlighet. Att jag göder våra kruktomater i vardagsrummet med mitt eget kiss.

Vi satt båda i TV-soffan i vardagsrummet. Jag konstaterade att en av mina tomatplantor (tomatsorten Vilma) som stod i fönsterkarmen hade fått några gula blad. Jag gick bort för att pyssla om henne lite. När jag plockade med tomaten spred sig doften av tomat i vårt vardagsrum. 

Våra fem Vilma-tomater i vardagsrummets söderfönster

- Det är rätt trevligt med tomaterna här, säger hustrun som annars suttit helt tyst och pillat med sin mobiltelefon i soffan. De luktar så gott när du pysslar om dem.

- Du tycker det, svarar jag frågande.

- Ja, verkligen! De doftar fantastiskt!

- Du gillar alltså doften?

- Ja, varför skulle jag inte göra det? Jag älskar ju tomater.

- Ja... det är mest det...... att jag kissat i de 5 tomaternas krukor nu i en månads tid.

- VAAAAA?

- Ja, jag har gett dem mitt kiss som gödning alltså.
TYSTNAD

- Ja jag var själv lite tveksam först... så därför ville jag få ett ärligt svar från övriga familjen. Om det luktar illa eller så. Därför sa jag inget. Jag ville göra det som ett test. 

FORTSATT TYSTNAD

- Men du har alltså inte märkt något?

FORTSATT TYSTNAD

- Jag gör det varje fredagskväll precis innan vi skall gå och lägga oss. Du går ofta upp på övervåningen före mig... och då fixar jag det.

- Men du kissar väl inte i dem när de står i fönsterkarmen va?

Stora klasar med tomater hänger nu på de små tomatplantorna.

Ja, så var den komiska dialogen som utspelade sig i vårt hem igår. Av hänsyn till min äldsta dotter skall jag ej lägga upp hennes kommentarer.... men hon himlade rätt bra med ögonen. Andemeningen var nog att "pappa är knäpp" iaf. ;-) Det gör inget, jag bjuder på den. 

För att förtydliga så har min fru helt rätt. Jag kissar inte direkt i själva krukan, utan i en vattenkanna som jag sedan späder ut och med vatten. Jag kissar ca 1 dl i en stor IKEA-kanna och späder det tills kannan är full. Har läst att det skall urin skall spädas i förhållandet 1:9 men min blandning blir mer utspädd än så. Tycker det känns viktigt att ej få blandningen för stark nu i början. Jag gör alltså detta en gång i veckan. Jag ser till att jorden är lite torr så att näringslösningen snabbt sugs upp. Tomatplantorna står på fat, så lösningen tas upp underifrån. Vi har inte märkt av några dofter eller obehag av mitt lilla tilltag.

Känner mig skyldig att betona att det alltså INTE något nytt och revolutionerande jag "kommit på". Det enda som är nytt är att jag själv vågar testa det.

Denna kanna från IKEA använder jag

Min frus sista kommentar innan hon gick och la sig igår kväll var "Så gröna och fina som tomatplantorna är... borde du kanske börja kissa på alla våra krukväxter." När chocken lagt sig gillade hon alltså mitt lilla tilltag. Nu återstår det bara att outa detta på lärarrummet. Vi talar mycket odling på min skola...men det där med "guldvatten" skämtas det friskt om. Det är definitivt ett steg längre än de flesta av kollegorna är bekväma med.... men men vi flyttar hela tiden på gränserna.

 Guldvattenkannan "Towa"

Edit: Skrev innan att jag övervägde att skaffa guldvattenkannan Towa för att underlätta för tjejerna i familjen. Då flera hörde av sig och sa att IKEA:s kanna minsann funkade bra för tjejer får jag förtydliga mig. Det funkar helt klart rent anatomiskt med de kannor jag har även för tjejer. Om detta råder ingen tvekan.... men skall jag få med min 8-åring och 11-åring på tåget, underlättar det kanske med en bra produkt. Tycker dessutom att kannan är fin och så ser man faktiskt tydligt vad den skall användas till. Den skapar diskussioner... och det är ju liksom det som är mitt jobb som lärare.  

En egen odlingsmässa (?)

I helgen stod jag och tre av mina elever på en trädgårdsmarknad i Degeberga hembyggdspark och visade upp våra odlingar. Det var fantastiskt trevligt...fast det blev givetvis en hel del jobb både före, under och efter. I dessa sammanhang glömmer jag lätt att vi först och främst är en skola och att det där med utställningar osv är en bisak. Vi har inte samma resurser som de andra utställarna, men vill ju gärna hålla samma nivå. Det tar då en hel del tid att både få fram material och växter som ser bra ut. 

Från vänster: Aquaponiskt minisystem, hydroponiska system, Micro-leaf

Denna gång visade vi upp ett aquaponiskt minisystem som vi till just denna utställning utvecklat lite så att det drevs av en solpanel. Vi hade även med tre olika hydropniska system, Micro-leaf med provsmakning och försäljning samt en principmodell för en varmbänk. Besökande barn fick också göra egna krukor av tidningspapper med en "krukmakare", samt så i sin kruka.

Oscar sitter och vilar efter att ha hjälpt barnen göra egna krukor.

Varje gång jag gör en utställning med mina elever ser jag att det ger dem JÄTTEMYCKET! Vist får skolan lite PR och även mitt missionsarbete med "Odla i Skola", men det primära är verkligen eleverna. Det är absolut först och främst för deras skull det är värt jobbet. De erfarenheter och den utveckling de genomgår av att stå och prata med okända människor är fantastiskt att se! De tränar på att anpassa språket efter mottagaren. Till skillnad från en redovisning i klassrummet så träffar de högst troligt aldrig människorna de möter igen.  De vågar därför ta ut svängarna när de talar och inte vara rädda att göra bort sig. Slutligen får insikter och självförtroende när de förstår att de faktiskt kan mer än många vuxna de möter. Så häftigt att se!

Varje gång vi genomför en utställning blir jag bättre och bättre på att själv släppa taget och låta mina elever ta över. Jag går undan, går en en liten runda och iakttar dem istället lite i smug och ser hur de utvecklas. Jag önskar verkligen att jag kunde göra detta till ett obligatorium för alla mina elever. Tänk om alla fick uppleva detta!

Tre nöjda grabbar efter utställningen.

Jag inser helt plötsligt hur bra de science-fair man gör i amerikanska skolor faktiskt måste vara på detta sätt. Jag har tidigare endast tittat kritiskt på denna företeelse ur en rent naturvetenskaplig synvinkel. Jag har varit kritisk mot innehållet. Jag bor iofs inte i USA, men utifrån det jag sett känns det mest som om det är kemiska vulkaner, mus-labyrinter och "Ant-farms". Det känns som att merpartern av de amerikanska eleverna bara kopierat tidigare arbeten.

Det är nog dags för mig att omvärdera detta. Jag ska kanske inte fortsätta åka runt på massa trägårdamässor med en handfull elever. Det är kanske dags att bjuda in folk till skolan istället och låta alla elever vara med och tala. Det är kanske dags att ha Axonaskolans egen odlingsutsällning.

Egenodlade rädisor... SÅ mycket mer än bara grönsaker

Idag plockade stolta eleverna från åk 8 Axonaskolans första rädisor. Just åk 8 var "snabbast ur startblocken" med sin sådd och har även varit flitiga med vattenkannorna. Gissar att rädisorna därmed blir riktigt krispiga och ej beska. Blir säkert mycket uppskattade i skolköket.

Två stolta gossar med sin skörd.

Jag kan inte låta bli att fascineras över hur mycket känslor och tankar som faktiskt ryms i en liten röd rotgrönsak. En känsla av lyxighet och exklusivitet, en första smakupplevelse av våren, stolthet över det man själv odlat, respekt för råvaran och arbetet bakom denna, nyfikenhet att testa något nytt, glädje och stolthet över det man åstadkommit tillsammans.

Första skörden för i år pågår

Att odla med elever ger nya kunskaper på ett lustfyllt och roligt sätt. Det stärker enskilda individer och hjälper dem att se nya saker, hitta områden de kan bli duktiga på, öppna ögonen och ge mening och kontext åt teoretiska kunskaper.

Odling stärker inte bara individen. Odlingen enar och bidrar till att stärka "vi-känslan". Tänk vad vi åstadkommit tillsammans! Eleverna får inte bara en grönsak i skolbespisningen idag. De går ut med känslan av att de är en del av något MYCKET bra. De går hem och berättar för föräldrarna vad de åt för grönsak i skolan idag. De sträcker på ryggarna och tänker "Hur många skolor i Sverige kan stoltsera med färska egenodlade rädisor idag?"

På bilden är rädisorna ansade och sköljda. Så här borde det se ut någon gång ibland hos ALLA Sveriges skolelever. 

Jag är kanske överanalytisk nu... kanske tycker du att jag är jag en drömmare som lever i en utopi. Det gör inget... jag bjuder på det. Jag tror på odlingen som enande kraft och tycker detta filosoferande är ett underbart sätt att starta denna kortvecka på. ❤