Att tillaga förvuxna rödbetor

Idag hade jag lite tid över och hann testa en udda idé jag haft om hur man kan tillaga förvuxna rödbetor. Det visade sig vara en enkel och effektiv metod med kanongott resultat!

I veckan körde jag från sommarstugan för att hämta posten, kolla till villan och grönsakslandet. Det kan hända mycket då man lämnar sina grönsaker osedda 4-5 dagar. I odlingssammanhang kan detta betraktas som eoner av tid om vädret är gynnsamt. Denna gång hade inte alltför mycket hänt. Dock hade några undangömda rödbetor ränt iväg och blivit GIGANTISKA. Knytnävestora rödbetor...precis något jag ville ha.

Jag har länge haft en idé om att testa att baka de där förvuxna rödbetorna man råkar få ibland över öppen eld. Nu hade jag både rödbetorna, men även tiden att testa. Regniga dagar i sommarstugan (utan alla de distraktionsmoment som finns på hemmaplan) kan användas till små sidoprojekt som annars alltför ofta prioriteras bort.

Det fåtal ingredienser behövdes för experimentet

Enkla tillagningsmetoder tilltalar mig. Hittar jag en tillräckligt enkel metod kan jag tex även använda den i fält tex då jag är ute med min scoutgrupp.

Idén denna gång är att baka riktigt stora rödbetor i ett skal av lera över öppen eld. Min tanke är att använda trolldeg då denna lera är enkel att göra, behöver få ingredienser och i teorin även på ett naturligt sätt kan överföra en lagom sälta till rödbetan. Som en bonus blir det ju även minimalt med disk. De torra ingredienserna går att blanda hemma, inga kylvaror behövs, tillagning sker över öppen eld och metoden går därför utmärkt att använda i fält. Jag hoppades innerligt att min idé skulle funka.


Ingredienser till trolldeg
(till ca 2 stora rödbetor)
1 dl vatten
1 dl salt
2 dl vetemjöl
1 msk matolja

Grillning över öppen eld.

Jag rullade in de stora rödbetorna i ett tunt lager av trolldeg la dem på grillgallret. Osäker på hur länge de skulle ligga på försökte jag googla. Någon måste ju gjort detta? Hittar inget recept och fick prova mig fram. Efter 30 min hade de fortfarande bra tuggmotstånd och efter 40 min var de betydligt mjukare. Någonstans i detta tidsspann verkar alltså baktiden vara.

De grillade bullarna såg brända ut...men innehållet var fint

Bullarna såg lite brända ut då jag tog dem av grillen. När jag öppnade upp såg de dock mycket fina ut. All vätska hade bevarats inne i lerskalet och rödbetan var riktigt saftig och fin. Smaken var angenäm. De smakade MYCKET rödbeta. Sältan hade ej trängt in hela vägen utan var mer påtaglig i ytterkanten. Detta var verkligen en rolig metod. Jag kommer helt klart att tillaga stora rödbetor på detta vis fler ggr. Blir ju en rolig grej också när de ligger där på gillen.

Fick idén till denna metod då jag såg ett TV-program där Kjelle Bergström åkte runt i Asien och käkade inhemsk mat. I ett avsnitt åt han en helgrillad kyckling som bakats in i lera och lotusblad - "Beggars Chicken". Självklart vill jag även testa att tillaga Beggars Chicken... men det får bli en annan gång. Det låter som en rolig rätt men tråkigt nog är jag själv allergisk mot kyckling så därför är jag lite mindre taggad.

Funderar även på om det finns fler saker som går att tillaga på samma sätt. Ni som läser detta får  mer än gärna fundera och komma med förslag.

Vi blåser liv i historisk teknik för rotbevattning

Vi vet inte hur effektiva de är, men vist ser denna historiska rotbevattning MYCKET trevligare ut än de där gula plaströren? ...och så är de gjorda av naturmaterial. Helt klart värt att testa tycker vi.

En historisk rotbevattningsteknik

Min fru är från Helsingborg och vi besöker därför staden med jämna mellanrum. Förra våren besökte vi Fredriksdals trädgårdar och museum. Man hade precis planterat en mängd nya träd och buskar. En sak som fångade min uppmärksamhet var små buntar av ris (såg ut som änden på gammaldags riskvast som stack upp ur marken) Eter ett tag hittade jag informationsskyltar om vad det var. Det var en gammal teknik för rotvattning av nyplanterade träd. Armtjocka bundna buntar av tunt ris placeras vid plantering så att ena änden kommer under rotklumpen och den andra sticker upp lite över markytan. Där vattnar man sedan och riset leder då ner vattnet hela vägen under plantan.

Första bunten färdig

Mycket spännande sätt att rotbevattna tycker jag. Helt klart värt att testa. Kul att testa en historisk metod också och hålla det vid liv. Efter lite efterforskningar har jag kommit fram till att det företrädelsevis var lind man använde. Varför just lind vet jag ej. Kanske var det tillgång som styrde, kanske att just lind ruttnar lagom snabbt. Kanske på att lindens bast även användes till att binda runt buntarna. Jag vet ej, men vi har gott om lind-sly i åkerkanterna vid vår sommarstuga.

En rejäl hög med lind-sly

Detta kändes som en bra aktivitet och gemensamt pyssel då vi är vid sommarstugan. Stugan ligger mitt i skogen och vi uppmuntrar gärna barnen att ta tillvara på just detta när vi är där. Vi tillverkade ett antal buntar som vi sedan skall kunna använda efterhand hemma då vi planterar träd i sommar. Äldsta dottern har i år tagit sitt knivbevis på scouterna och är mycket glad i att få använda sin kniv.

Linnéa är koncentrerad när hon kvistar riset med sin kniv

Denna hög med grenar räckte till 6 fina buntar

Vi använde ståltråd, tänger och en najapparat för att få snygga buntar. Första bunten gjordes på känsla och den blev 65 cm lång och ca 10 cm i diameter. Kändes lagom, så vi körde vidare på detta. Vi la grenarna med den tjocka änden uppåt. På så sätt blev bunten svagt konisk. Lite som en tratt tänkte vi. Även detta kändes tilltalande så vi fortsatte med det.

Verktygen vi använde

Kommer det att funka? Tja, det ser vi först i efterhand. På pappret känns det som en bra idé. Vattnet kommer dit det skall och stimulerar trädet att bilda rötter på djupet istället för ytan. Eftersom det helt och hållet är naturmaterial så kommer bunten med lindträ att på sikt förmultna. Om detta nu är en bra metod... varför kan man inte köpa buntar av lindträd i fackhandeln? Tja, på detta har jag inget svar. Kanske har en gammal teknik fallit i glömska. Kanske är det billigare att sälja gula plaströr eller gröna bevattningssäckar. Eller har helt enkelt vatten blivit för tillgängligt för oss så att vi inte har behövt bry oss under en lång tid.


Mer läsning: Länk till Fredriksdals beskrivning av sitt projekt

Att vara en social terrorist öppnar många oväntade dörrar

Ett oväntat möte på en loppis i söndags gav mig dessa fina knölar och även dessa fantastiska holländska "lök-kistor". Nu skall jag bara få koll på hur man odlar knölarna och använder kistorna på bästa sätt.

Rocoea purpurea

Jag är VÄLDIGT glad för att tala med människor. Social status, utbildning, etnicitet, religion, yrke, kön och ålder spelar ingen roll. Människor ÄR intressant. ALLA har historier att berätta som kan berika mitt liv. Jag är själv inbiten naturvetare och har även valt att engagera mig partipolitiskt. Jag tycker ändå det är mycket berikande att tala med folk som har en annan åsikt än jag... så länge de ej försöker övertyga mig om att deras sätt att se på saken är den rätta och att jag MÅSTE tycka som de.

En före detta förälder (alltså en av mina X-elevers) är precis lika pratglad som jag. En gång då vi sammanstrålat och talat en längre stund ursäktade hon sig själv. "Nej nu måste jag sluta prata. Jag har SÅ svårt för det. Mina söner påstår tom att jag är en social terrorist." Jag tyckte detta uttryck var så himla bra och har valt att reclaima det. Jag kallar mig själv numera med stolthet SOCIAL TERRORIST. Min närmast maniska lust att tala med folk har öppnat många oväntade dörrar i livet. Jag har tex haft 8 anställningar och tackat nej till ungefär lika många... trots att jag endast sökt ett enda jobb i mitt liv.

I söndags åkte jag och familjen runt på ett par olika loppisar. Utanför en av loppisarna fick jag syn på en man som höll på att lasta ur några trälådor ur en skåpbil. Nyfiket betraktade jag mannen och de snygga lådorna en stund, innan jag gick fram för att fråga vad lådorna haft för användningsområde. Det visade sig att mannen var holländare och jobbade med lökar och knölar. Efter en stunds språkande gick han till sin bil och hämtade en näve knölar. På en lapp skrev han upp namnet "Rocoea purpurea". Den härstammade från Himalaya. Mycket mer än så vet jag inte...men idag skall de iaf planteras. De ser vackra ut på bilder jag hittar. Vårt samtal ledde även fram till en beställning av likadana lökkistor som han precis levererat till loppisen (hans namn på dem). Komiskt att han dök upp och att jag gick fram och pratade. Jag hade bara några dagar tidigare varit inne i en fackhandeln och tagit reda på pris på motsvarande produkt i plast. Dessa är så mycket snyggare i mina ögon. 

Knölarna som skall sättas idag

Jag var tyvärr lite ivrig och fick ingen bra bild. Men Lök-kistorna är URSNYGGA.

Det är bra att vara lite översocial och inte kunna låta bli att tala med folk ibland... även om en del av er icke-terrorister säkert bara tycker att jag är en snackig jävel.

Dags att färdigställa den kapriserad ramslöken

Jag har tänkt göra det länge....men missat i flera år. Vi har MYCKET god tillgång på ramslök och är duktiga på att ta tillvara på det under våren. Vi gör pesto, inläggningar och använder det direkt i matlagningen. Det vi varje år missat är att ta hand om själva frökapslarna. Kapris gjord på ramslökens frökapslar vara något alldeles speciellt, och verkligen inte något för "veklingar" . Det skall vara mycket kraftigt i smaken.

I år blev det iaf av om än lite sent. Förställningarna hade börjat vika ner sig, vilket försvårade plockningen. Min äldsta dotter hjälpte till att repa av frökapslarna från stjälkarna och rensa bort fula delar. Själva receptet är busenkelt.

Ingredienser

5 dl frökapslar

3 dl salt

3 dl vinäger

Instruktioner

1. Lägg frön i salt i en glasburk och skaka om. 

2. Låt stå svalt och mörkt i fyra veckor.
3. Skölj noga bort saltet.

4. Häll på en god vinäger så att det täcker kapslarna. 

5. De kapriserade frökapslarna får bäst smak efter cirka en vecka och håller i minst ett år.

Tänk på att ramslök är fridlyst i vissa delar av Sverige och inte får plockas.

I natt torkar jag jordgubbar och hinner äntligen blogga

I eftermiddag hade jag lagt mig till rätta i hängmattan efter väl förrättat värv. Jag låg där och scrollade igenom Facebookflödet. Plötsligt läste jag "IDAG SISTA DAGEN PÅ SJÄLVPLOCKNINGEN" Jag kastade mig i bilen och körde ner till fältet. Klockan var 17.45 då jag anlände och jag fick betala i förväg eftersom tjejen i det lilla försäljningshuset säkert skulle hunnit gå hem innan jag plockat de 9 liter jag betalat för. Jag var ensam på fältet, tog lite extra lång tid på mig och valde jordgubbar med omsorg. Anledningen till att jag stressade iväg var dels att vår familj verkligen ÄLSKAR jordgubbar. Men även att jag ännu ej hunnit torka några gubbar till vinterns müsli.

Äggskivaren funkar bra och skyndar på arbetet ENORMT

Ikväll torkas alltså gubbarna till müslin. Jag har sett till att hitta stora gubbar som lätt går att skiva i äggskäraren och som ej heller blir för små då de torkats. Just jordgubbar (I synnerhet då de skivats) upplever jag lätt fastnar i min bär- och svamptorks galler (Finns dock mer finmaskiga nät än mina som säkert är bättre). Jag väljer därför att torka dem i ugnen på bakplåtspapper. Viktigt är att temperaturen ej överstiger 50 grader och att luckan står lite på glänt så att fukten kommer ut. Det tar ca 8h att torka in gubbarna så att de blir riktigt torra.

De delade jordgubbarna blir lövtunna efter torkning och luktar och smakar fantastiskt!

Medan jordgubbarna torkar i ugnen och familjen sussar sött på övervåningen tar jag mig äntligen tid att blogga. Ett par, tre bakåtdaterade inlägg har det blivit om självvattnande stora krukor i trä, regnvattentunnor i trä och snygga skyltar gjorda av skedar..... och nu hann jag även med att skriva detta ;-)

Edit: Det visade sig att detta ej var sista självplockningen. Den stänger TILLFÄLLIGT. Det nya fältet med senare bär kommer att öppnas också...men det dröjer. Först används det för vanlig plockning.

Snygga skyltar av återvunna skedar

Det regnar fortfarande och jag känner mig kreativ. Har massa roliga projekt som legat i bakhuvudet länge och mognat. Nu när jag har sommarlov släpps kreativiteten med de egna odlingarna och trädgården lös liksom

😉

Delar med mig av dessa eftersom de blev bättre än jag hoppats. Återvunna loppis-skedar som jag med typer stansat ut till så-skyltar. Hade tänkt att även detta skulle vara ett familjeprojekt och involvera döttrarna....men det var RIKTIGT tungt. Både att platta ut skedarna (gjordes med ett skruvstäd) och stansa dem.

Skyltarna är kanske lite överkurs nu när grönsakerna faktiskt kommit upp och man tydligt ser vad det är... men nu har jag ju dem gjorda liksom. Så nästa vår när jag skall så (samtidigt som de nationella proven skall rättas) behöver jag ej stressa.... och så blev de ju faktiskt ganska "piffiga" också 

😉

Edit: Udda rostfria skedar köper man på loppis för 1kr/st.
Stansarna köpte jag på på Claes Ohlsson för 299:-