Igår kväll kom min första vikarie. I mörkret och regnrusket
stod han där plötsligt på trappan. En medelålders skäggig man med äggrunda små
glasögon på nästippen. Jag får erkänna att jag faktiskt inte kände jag igen
honom direkt, trots att jag normalt sett brukar ha bra koll på de som dyker upp
på min trappa. Det var faktiskt inte förrän han presenterade sig som polletten
trillade ned.
- Alfred, sa han och sträckte fram handen. Jag heter Alfred
Russel Wallace.
Självklart var det han! Jag välkomnade honom in och frågade
om jag fick bjuda på något.
- Ja du vet vi Walesare dricker allt som flyter skrockade
Alfred och hängde av sig rocken.
- Då är det en sak vi har gemensamt, sa jag. Jag brukar säga att jag dricker
allt i lagom mängd utom the. Det dricker jag inte alls.- Då är jag värre än du, för jag dricker även the, replikerade Alfred.
- Vad menar du, frågade jag.
- Jo, jag vet ju att du och Darwin är kompisar. Jag vet att han också varit här för något år sedan och vikarierat. Du undrar säkert hur jag känner för honom.
Vi hamnade ute vid köksbordet med varsin kopp kaffe. Även om
den skäggige Walesaren drack allt, bestämde vi oss ändå att det var bäst att
hålla oss till kaffe, eftersom han skulle undervisa dagen efter. När vi suttit en stund och snackat om ditten och datten blev
det tyst för en stund.
- Det är ok att tala om det, utbrast plötsligt Alfred.
Jo det kunde jag inte neka till. Självklart undrade jag det!
Alfred hade ju skrivit sin egen uppsats med sin egen evolutionsteori. Han
skickade manuset till vetenskapsakademien där Darwin av en olycklig slump satt
med. Då Darwin läste det måste han ha drabbats av panik. Han hade ju en
liknande uppsats liggande i byrån. Han hade inte vågat publicera denna. Antagligen
av rädsla för mottagandet. Darwin fick eld i baken och publicerade sin INNAN
Alfred hann få ut sin.
- Det är helt lugnt mellan mig och Darwin! Jag hade inte haft en
chans ändå. Min titel ”On the Tendency of Varieties to depart indefinitely
from the Original Type” var inte tillräckligt catchy, skrockade Alfred. Näe skämt
åsido. Vi var vänner och stöttade varandra. Jag var ju för sjutton den som
grundade ”Darwinismen”.
Häftigt med denna typ av storhet. Att kunna stötta andra. Att inte jaga titlar och berömmelse. Att känna att man hellre är en del av något större. Precis det jag brukar predika för mina elever! Att framtidens framgångsrika personer är de som är sociala och duktiga på att nätverka. Coolt. Han blir nog en bra vikarie!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar