Näst sista skoldagen är alltid POPPIS!

Idag poppade eleverna i åk 2 alldeles speciella popcorn. Eleverna har nog aldrig varit så spännande som idag på att se om majskornen skulle sprätta iväg. Skulle det bli POPP eller FLOPP?

En hel skål med majskorn av blandade färger poppades. Vi behöll några kolvar hela bara för att visa hur de såg ut, och även för att ha som utsäde nästa år.

Näst sista skoldagen innan både sommarlov och jullov kallar vi på Axonaskolan för "klassföreståndarens-dag". Som ni hör på namnet är det en dag då varje klassföreståndare får rå om sin egen klass lite extra. Man väljer tillsammans med eleverna vad dagen skall innehålla och programmet varierar därför från klass till klass. En de spelar spel, somliga städar klassrummet, vissa tittar på film och andra pysslar. 

Eftersom kornen var olika stora, blir även popcornen det. 

När det stod klart att eleverna i åk 2 skulle titta på film föddes idén om att även testa att poppa egenodlade popcorn direkt i klassrummet. Just årskurs 2 var den klass som faktiskt skördade vår popcornmajs i september. Det var därför extra passande att just de skulle få tillreda dem.

I slutet av september skördades kolvarna. De hade rätt olika storlek på både kolvar och korn.

Får nog ändå säga att det blev lite av en FLOPP idag. Åtminstone utifrån rapporten jag som hastigast fick från min kollega Marie. Väldigt få majskorn poppade. Men det blev i alla fall så att alla kunde smaka. Vet inte riktigt varför det blev på detta sätt. Som alltid vill man ju som lärare "prova" innan... så det hade jag också gjort. Alla i familjen var involverade igår kväll då vi testade. Nadja och döttrarna stod jämte mig och tittade spänt ner i  popcornmaskinen. Vi hurrade alla till... och jag suckade lite lättat då det funkade. Alla poppade inte, men tillräckligt många tyckte jag.

Jag var inte med idag när åk 2 poppade. De hade samma maskin som vi använde, och uppenbarligen samma majs. Enda skillnaden jag kan komma på är oljan. Kanske var jag mer generös med oljan igår kväll än vad åk 2:s klassföreståndare var. Eller var det tvärt om. Det är enda variabeln som inte är samma.

Sorten vi odlat heter "Glas Gem" och har fantastiska färger. 

Majsen är den av de senare grödorna vi skördar. Det är viktigt att den får stå så länge som möjligt för att fylla på kolvarna och mogna. I likhet med de sockerrör vi odlat är majsen dock en rolig gröda för de yngsta barnen att leka med. Kolvarna är i sig spännande och de raka långa stjälkarna är ju perfekta som svärd, ridspön eller fiskespö. Det är lätt att förstå att de ses som roliga leksaker.  

Kolvarna träddes upp på en ståltråd och fick torka i skolans pannrum i nästan 3 månader. Sen togs kornen av kolvarna och sållades så att de minsta kornen och de vita skalen försvann.

Jag vill i och för sig gärna att grönsakerna skall få växa i fred, men jag tycker inte om att fya barnen i deras lek och berätta vad de skall göra och inte göra. Det är mycket bättre de själva får upptäcka och lära sig. Mycket bättre de förstår att man kan få fina popcorn till jul-filmen om, om man låter majsen växa i fred. 

...och kanske om de får stå lite längre nästa år och bli lite större... att vi får fler som poppar. 

Lär du helst av dina egna misstag... eller av andras?

Gillar du att experimentera med dina odlingar? Blir du provocerad när folk talar om för dig att "Det där går aldrig!"? Vill du lära själv...eller tar du hellre nyttan av andras erfarenheter?

Eftersom jag är en inbiten odlare och ofta uppehåller mig i dessa forum, är det här jag ser fenomenet. Men jag misstänker att det finns i alla forum oavsett intresse. Det jag talar om är kollisionerna som sker då inbitna fantaster skall kommunicera med varandra, men har helt olika ingångar.

Vissa av oss älskar att experimentera. De vill utmana och har inget mot att misslyckas ett par gånger. Vinsten känns större, när de åstadkommit den med egen kraft.  Personerna nöjer sig inte med att få veta en sak, utan vill helst uppleva den själva. Processen är på sätt och vis viktigare än resultatet. Efter några helt idiotiska försök lyckas de odla egna morötter.... något andra lyckats med 1000 ggr om på mycket enklare sätt. När dessa personer skriver i ett forum och berättar om sina försök, är det främst för att få bekräftelse för sin idoghet och nyfikenhet. De vill få beröm för den samma snarare än sitt kunnande. Om någon säger till att försöken är idiotiska kan de bli modstulna, sårade eller kanske tom provocerad.

Den andra ytterligheten är personer som utvecklar sitt intresse genom att läsa på. Dessa personer undviker gärna misstagen genom att lära sig teorin innan de gör det praktisk. De drar nytta av andras misstag och står på deras axlar. Resultatet är på sätt och vis viktigare än processen mot målet. Man nöjer sig med att läsa om saker och behöver inte uppleva det själv. Dessa personer är MYCKET kunniga och vill givetvis gärna få beröm för detta då de delar med sig av sin kunskap. Risken är dock överhängande att de istället blir betraktad (och avfärdad) som besserwissers, och det är verkligen något som sårar en kunnig person. Man ville ju bara hjälpa!  

Självklart är sanningen inte så svart/vit som jag skriver. Vi har nog alla ett stråk av båda beteendendemönstrena. Vi beter oss helt enkelt olika i olika situationer. Det som dessutom slår mig då jag skriver detta är ju att det blir lite meta. Genom att skriva denna lilla betraktelse om bekräftelse i min blogg, söker ju även jag bekräftelse för min "knivskarpa insikt". Hehe...

Nåväl. Det jag egentligen vill ha sagt är väl att vi skall behandla varandra med större respekt och förståelse och kanske filtrera det som skrivs...och det vi själva skriver. När vi träffar en person i verkliga livet kodar vi ganska snabbt av vad det är för personlighet vi har framför oss. Vi kodar effektivt av om vi skall bekräfta personen som står framför oss för sin nyfikenhet och experimentlusta eller kunskaper och resultat. På nätet är detta så mycket svårare. 

Kollisionerna jag skriver om blir rätt uppenbara om man snabbt scrollar igenom odlingsforum nu på våren och läser inlägg som tex handlar om belysning och fröer från tex F1 hybrider. Så mycket idéer, så mycket fakta och så mycket irritation det kan bli. Om du är nyfiken på dessa två ämnen har jag skrivit två bloggar om dem... men jag har verkligen försökt att inte mästra och berätta vad som är rätt och fel. Bedöm själv om jag lyckats. ;-)

F1 hybrider - ett lotteri att ta fröer ifrån?

...och så var det det där med ljuset

Är det ok att ta emot gratis växter?

I torsdags fick jag ett fantastiskt erbjudande - Att komma och "vårstäda" på på en handelsträdgård. Och med vårstäda menar jag hämta MASSA gratis växter till skolans nya trädgårdsland.

Så här glad blir man av en hel låda gratis bärbuskar till skolans odlingar.

Det var en serie av lyckliga omständigheter som gjorde att jag fick detta erbjudande. På onlineföretaget Odla.nu väntade man inom kort in de första sändningarna av vårväxter och behövde bli av med en del som blivit stående. Det gällde både perenner från i höstas och lökar från höst- och vintersortimentet. Växterna var inte i säljbart skick (för stora att skicka med posten, fällda löv osv), var avskrivna och skulle helt enkelt kastas eller komposteras. Odla.nu kände till vårt arbete på Axonaskolan och tyckte att vårt odlingsarbete med barnen var något behjärtansvärt som de gärna ville stödja. Som tur var hade jag lite extra tiden förra veckan. Högstadieklasserna hade temavecka med musik som gjorde att några av mina lektioner blev inställda. Pga av detta hade fritt jag just de två timmar som behövdes för att köra och hämta växterna.

Kofferten var välfylld med julrosor amaryllisar som blivit för stora.

Det har hänt några gånger innan att jag fått saker till skolans odlingar. Ibland är det privatpersoner skänkt tex sticklingar och ibland en handelsträdgård. Jag brukar då fråga om jag skall nämna det i bloggen. Jag har ju trots allt lite läsare som gott kan bli varse denna generositet. Ett sätt för mig att säga tack och göra lite reklam liksom. Vissa vill det gärna detta och andra och vill förbli ”anonyma välgörare”.

På släpet  lastades lökar och perenner.

Jag tycker definitivt att du som läser detta och tex vill odla med barn och ungdomar, skall våga fråga i din lokala handelsträdgård. Kanske har de en fyndhylla, eller en ”på-väg-till-komposten-vagn” där du kan få köpa billigare, eller rent av kan förse dig gratis. Det är verkligen något bra du gör! Du bidrar genom ditt arbete till att skapa ett större intresse för odling, kretslopp, hållbarhet osv och skolar även nästa generations odlare.

"Konstinstallation" i skolans entré-fönster, med 36 sneda amaryllisar. Kommer bli SKITSNYGG! 

Jag diskuterade symbiosen av givande och tagande med Johannes Wetterbäck (ena halvan av Farbror Grön) i samband med mitt besök på Odla.nu. Johannes och jag har träffats en gång, men har sedan dess blivit lite av digitala ”brevkompisar” och gillar att diskutera ditten och datten utifrån olika perspektiv. Johannes är yrkesmässig odlare/skribent etc och livnär sig på just detta. Han ifrågasatte givetvis utifrån sin synvinkel om man då man gör reklam verkligen bara skall nöja sig med växter som betalning. Samtidigt har Johannes otaliga odlingsprojekt bakom sig där man åtminstone initialt varit beroende av dylika gåvor och är väl medveten om denna balansgång.

En låda fylld med julrosor i spännande färger. 

Efter en stunds dryftande fram och tillbaka kom vi fram till att det nog likadant i all verksamhet som springer ur ett intresse eller hobby snarare än ett yrke. Tex har jag några gånger haft förmånen att få agera föreläsare inom området odling. Första gångerna man gör detta är man närmast smickrad att någon ens vill lyssna på en. Man ställer sig mer än gärna upp och talar i en timma eller två för en fullsatt sal för lite bensinpengar och en kopp kaffe. Men faktum är ju att man förr eller senare måste höja ribban. Man måste våga ta betalt. Både för sin egen del, men också för att inte undergräva för andra föreläsare.

En blandad låda med vissna med ack så användbara perenner. Den enes sopor är den andres guldklimpar.

I dagsläget är jag dock MYCKET nöjd med att få växter som betalning och skriver mer än gärna ett offentligt tack till Odla.nu på detta sätt. Jag bestämde i ett tidigt skede att mitt arbete med Odla i Skola är ett kall och ett missionsarbete snarare snarare än något kommersiellt..... och ännu så länge har jag hållit mig till detta.

Experimentlustan är död...länge lever experimentlustan

Jag tror inte ett dugg på det där med vintersådd. På fröpåsarna står det ju när grönsakerna skall sås...och det skall man följa! ..... fast nu håller man ju faktiskt på att omvärdera detta och skriva mer på fröpåsarna om vintersådd. Ändringarna är resultatet av att alla odlare inte följer "reglerna", utan vågar gå sina egna vägar.

I dag har jag haft världens lyxigaste egentid! Döttrarna är bortresta och frun jobbade. Jag passade då på att göra en av de saker jag älskar mest av allt. ATT PROVA NYA SAKER! Bara för att se om jag kan...och upptäcka hur svårt/lätt det kan vara. Det jag provat på idag är att ysta min egen ost. Det är så kul att prova nya saker... att jag blir alldeles pirrig i magen. Min fru kom hem precis lagom då jag stod och delade ostmassan. Hon hann knappt komma in genom dörren innan jag tvingade fram henne till spisen. "Kolla, kolla, kolla här i grytan! Visst är det häftigt?" Jag älskar den där känslan!

För mig ligger mycket av glädjen i själva processen och upptäckarglädjen. Jag angriper oftast en utmaning genom att först läsa en massa. Läsa om andra som försökt, se olika metoder och sedan hitta en metod som passar mig. Misslyckas jag får jag krypa till korset och fråga om hjälp. Jag ser det absolut inte som ett nederlag att be ett proffs om hjälp... men det är kul ibland att uppfinna hjulet själv. 

Grejen är att jag faktiskt tänkt göra egen ost redan i fjol. Jag berättade om det för några vänner. Oturligt nog fanns en mejerist, eller närmare bestämt en ostmästare, i församlingen. Jag fick genast veta "allt jag måste tänka på" och "alla misstag jag kan göra". Jag känner personen väl och vet att det enbart var välmenande. Men det förtog faktiskt hela glädjen med att få försöka själv. Därför blev det faktiskt ingen ost i fjol.

Att kreativa människor bejakar sin upptäckarglädje är SÅ viktig. Att man inte lyssnar på förstå-sig-påare som gärna delar med sig av sin kunskap om hur saker måste göras. Att man vågar misslyckas och inte ser det som en förlust när pessimisterna som tidigare sa "Det går aldrig!" får rätt och därför möjlighet att säga "Vad var det jag sa?"

I odlingssammanhang ser jag tyvärr detta alltför ofta. Personer som har en idé de vill testa och som delar med sig av den i ett socialt forum. Kanske med hopp om mer input eller helt enkelt några uppmuntrande ord och ryggdunkar för sin nyfikenhet och kreativa tankar. Istället möts de av en vägg av "Det går aldrig!" och "Det har vi redan försökt." Ve och fasa om dessa personer då inte är starka. Tänk vad vi kan gå miste om då!

Så nästa gång du läser att någon skall testa att vinterså en värmekrävande grönsak, plantera växter lämpade för en lägre växtzon eller beskära fruktträden på ett annorlunda sätt. Tänk lite innan du svarar. Självklart är det snällt att hjälpa en medmänniska och självklart skall man försöka förhindra katastrofer... eller skall man det?  

Och blev du nu sugen på att göra egen ost så kan du läsa om hur jag gjorde här.... eller du är kanske också som jag...och helst vill prova själv ;-)

Att vara en social terrorist öppnar många oväntade dörrar

Ett oväntat möte på en loppis i söndags gav mig dessa fina knölar och även dessa fantastiska holländska "lök-kistor". Nu skall jag bara få koll på hur man odlar knölarna och använder kistorna på bästa sätt.

Rocoea purpurea

Jag är VÄLDIGT glad för att tala med människor. Social status, utbildning, etnicitet, religion, yrke, kön och ålder spelar ingen roll. Människor ÄR intressant. ALLA har historier att berätta som kan berika mitt liv. Jag är själv inbiten naturvetare och har även valt att engagera mig partipolitiskt. Jag tycker ändå det är mycket berikande att tala med folk som har en annan åsikt än jag... så länge de ej försöker övertyga mig om att deras sätt att se på saken är den rätta och att jag MÅSTE tycka som de.

En före detta förälder (alltså en av mina X-elevers) är precis lika pratglad som jag. En gång då vi sammanstrålat och talat en längre stund ursäktade hon sig själv. "Nej nu måste jag sluta prata. Jag har SÅ svårt för det. Mina söner påstår tom att jag är en social terrorist." Jag tyckte detta uttryck var så himla bra och har valt att reclaima det. Jag kallar mig själv numera med stolthet SOCIAL TERRORIST. Min närmast maniska lust att tala med folk har öppnat många oväntade dörrar i livet. Jag har tex haft 8 anställningar och tackat nej till ungefär lika många... trots att jag endast sökt ett enda jobb i mitt liv.

I söndags åkte jag och familjen runt på ett par olika loppisar. Utanför en av loppisarna fick jag syn på en man som höll på att lasta ur några trälådor ur en skåpbil. Nyfiket betraktade jag mannen och de snygga lådorna en stund, innan jag gick fram för att fråga vad lådorna haft för användningsområde. Det visade sig att mannen var holländare och jobbade med lökar och knölar. Efter en stunds språkande gick han till sin bil och hämtade en näve knölar. På en lapp skrev han upp namnet "Rocoea purpurea". Den härstammade från Himalaya. Mycket mer än så vet jag inte...men idag skall de iaf planteras. De ser vackra ut på bilder jag hittar. Vårt samtal ledde även fram till en beställning av likadana lökkistor som han precis levererat till loppisen (hans namn på dem). Komiskt att han dök upp och att jag gick fram och pratade. Jag hade bara några dagar tidigare varit inne i en fackhandeln och tagit reda på pris på motsvarande produkt i plast. Dessa är så mycket snyggare i mina ögon. 

Knölarna som skall sättas idag

Jag var tyvärr lite ivrig och fick ingen bra bild. Men Lök-kistorna är URSNYGGA.

Det är bra att vara lite översocial och inte kunna låta bli att tala med folk ibland... även om en del av er icke-terrorister säkert bara tycker att jag är en snackig jävel.

En odlares kronjuvel är en annans fotboja

Kirskål, åkerfräken, parkslide och knölklocka är växter som säkerligen framkallar rysningar hos en del av oss trädgårds-och odlingsmänniskor. De är alla exempel på växter som sprider sig mycket lätt. 

De ovan nämnda växterna kommer från olika grupper. Några av dem klassas som invasiva arter och några är helt enkelt bara lite svåra att bli av med. Gemensamt för dem är att jag själv kämpat mot just dessa växter på den egna tomten eller i någon annan odling jag varit delaktig i. Jag har velat utrota dem... åtminstone på just den platsen. Jag vet tex att parkslide är gott och funkar lika bra som rabarber i en paj. Att kirskål går att göra goda sallader på och att man kan göra gödningsvatten av av åkerfräken (som nässelvatten). Jag tycker dock ej det är kul med kirskål i rosenrabatten eller parkslide direkt mot en husvägg. Jag har fört ett ojämnt krig mot dessa växter. Jag vill betona att jag försöker bli av med dem på rent mekanisk väg. Så har det dock inte alltid varit. Jag vill verkligen inte framstå som "bror duktig" i det avseendet...men numera är det enbart mekanisk bekämpning som gäller.

Parkslide - Djävulen personifierad i en växt..... eller limegrön skönhet som är god i pajer.

Diskussioner i trädgårdsforum berör mig känslomässig. Jag gläds med odlare som är stolta och nöjda med det de åstadkommit. De som är stolta över en rabatt, en gröda, en sällsynt växt eller en rik blomning. Jag lider med de odlare vars växter vissnat, blivit uppätna, svedda av solen eller brända av frosten. Det som ändå får mina känslor att svalla mest är när trädgårdsfolk ger sig på varandra. När en oskyldig fråga föranleder ett känsloutbrott hos en annan person. När en fråga besvaras med en pekpinne. Detta är så tråkigt... men på sitt sätt förståeligt. Jag måste erkänna att jag själv hoppat i "galen tunna" och uttryck mig plumpt om växter. Nämner någon exempelvis parkslide, pumpar blodet lite extra hårt i min kropp. Jag får verkligen stålsätta mig för att inte dela med mig om mina sura erfarenheter av denna växt. Jag måste ta ett steg tillbaka och försöka förstå att jag inte skall frälsa en annan människa och försöka projicera mina känslor kring en växt på hen.

Vresros - Maran som fördärvar våra stränder...eller en naturlig skönhet.

Problemet ligger väl egentligen inte i att vi tycker olika om växter. Det har nog odlare och trädgårdsfolk alltid gjort. Problemet är väl snarare med de plattformar vi använder för att kommunicera. Det är dels lätt att låta känslorna ta över. Skriva något man egentligen inte kan stå för. Sen är det ju också lätt att misstolkas när man försöker uttrycka sig. Sarkasm är tex väldigt svårt att läsa in i en kortfattat skriven text. Det är även lätt att man i sin iver att förklara och vara tydlig uppfattas som en dryg besserwisser.

Kirskål - Den absoluta mardrömmen att få i sin rabatt....eller gratis lättodlad sallad.

Jag avslutar denna lilla betraktelse med att uppmana till mer förståelse för varandras oliktänkande i trädgårdarna. Visa samma omtanke om medmänniskor som odlar, som ni gör med grödorna ni själva odlar. Och detta gäller givetvis åt båda hållen.

Knölklocka - Odåga som tränger sig in överallt ... eller en tacksam färgklick där inget annat kan växa. 

Det är frustrerade för en person som frågar om hur hen skall bli av med sin kiskål som invaderar rosrabatter att få svaret. "Den skall du inte utrota, den är utmärkt att göra sallader av".

På samma sätt är det ju inte kul för den som har en stor fin vresros att få kommentaren. "Den borde du bränna ner".

Har sagt det innan och säger det igen. Trädgårdar är personliga och i slutändan en förlängning av oss som individer. Trädgården är vår alldeles egna plats på jorden. Ingen annan skall berätta för oss hur vi skall ha det där.

 Vidare läsning 

Trots att åsikterna går isär om växters vara eller inte vara och trots att vissa växter kan ses som en nyttoväxt av den ena och som en plåga av en annan, har ändå Naturvårdsverkets en sk "Svart lista". Denna är lång och inte rangordnad på något vis. Den innehåller bland annat följande invasiva arter:

Jättebjörnloka

Snöbär

Såpnejlika

Jättebalsamin

Kanadensiskt gullris

Blå bolltistel

Storbladig murgröna

Blomsterlupin

Parkslide

Praktlysing

Rönnspirea

Häggmispel

Vresros

Liten fingerborgsblomma

Robinia/Falsk akacia

Sjögull

Skogsklematis

Läs mer om invasiva växter och djur på Naturvårdsverkets hemsida

Dags att avslöja - jag kissar i krukväxterna!

Igår kväll kom en spontan  kommentar från min fru som gjorde att jag var tvungen att avslöja min lilla hemlighet. Att jag göder våra kruktomater i vardagsrummet med mitt eget kiss.

Vi satt båda i TV-soffan i vardagsrummet. Jag konstaterade att en av mina tomatplantor (tomatsorten Vilma) som stod i fönsterkarmen hade fått några gula blad. Jag gick bort för att pyssla om henne lite. När jag plockade med tomaten spred sig doften av tomat i vårt vardagsrum. 

Våra fem Vilma-tomater i vardagsrummets söderfönster

- Det är rätt trevligt med tomaterna här, säger hustrun som annars suttit helt tyst och pillat med sin mobiltelefon i soffan. De luktar så gott när du pysslar om dem.

- Du tycker det, svarar jag frågande.

- Ja, verkligen! De doftar fantastiskt!

- Du gillar alltså doften?

- Ja, varför skulle jag inte göra det? Jag älskar ju tomater.

- Ja... det är mest det...... att jag kissat i de 5 tomaternas krukor nu i en månads tid.

- VAAAAA?

- Ja, jag har gett dem mitt kiss som gödning alltså.
TYSTNAD

- Ja jag var själv lite tveksam först... så därför ville jag få ett ärligt svar från övriga familjen. Om det luktar illa eller så. Därför sa jag inget. Jag ville göra det som ett test. 

FORTSATT TYSTNAD

- Men du har alltså inte märkt något?

FORTSATT TYSTNAD

- Jag gör det varje fredagskväll precis innan vi skall gå och lägga oss. Du går ofta upp på övervåningen före mig... och då fixar jag det.

- Men du kissar väl inte i dem när de står i fönsterkarmen va?

Stora klasar med tomater hänger nu på de små tomatplantorna.

Ja, så var den komiska dialogen som utspelade sig i vårt hem igår. Av hänsyn till min äldsta dotter skall jag ej lägga upp hennes kommentarer.... men hon himlade rätt bra med ögonen. Andemeningen var nog att "pappa är knäpp" iaf. ;-) Det gör inget, jag bjuder på den. 

För att förtydliga så har min fru helt rätt. Jag kissar inte direkt i själva krukan, utan i en vattenkanna som jag sedan späder ut och med vatten. Jag kissar ca 1 dl i en stor IKEA-kanna och späder det tills kannan är full. Har läst att det skall urin skall spädas i förhållandet 1:9 men min blandning blir mer utspädd än så. Tycker det känns viktigt att ej få blandningen för stark nu i början. Jag gör alltså detta en gång i veckan. Jag ser till att jorden är lite torr så att näringslösningen snabbt sugs upp. Tomatplantorna står på fat, så lösningen tas upp underifrån. Vi har inte märkt av några dofter eller obehag av mitt lilla tilltag.

Känner mig skyldig att betona att det alltså INTE något nytt och revolutionerande jag "kommit på". Det enda som är nytt är att jag själv vågar testa det.

Denna kanna från IKEA använder jag

Min frus sista kommentar innan hon gick och la sig igår kväll var "Så gröna och fina som tomatplantorna är... borde du kanske börja kissa på alla våra krukväxter." När chocken lagt sig gillade hon alltså mitt lilla tilltag. Nu återstår det bara att outa detta på lärarrummet. Vi talar mycket odling på min skola...men det där med "guldvatten" skämtas det friskt om. Det är definitivt ett steg längre än de flesta av kollegorna är bekväma med.... men men vi flyttar hela tiden på gränserna.

 Guldvattenkannan "Towa"

Edit: Skrev innan att jag övervägde att skaffa guldvattenkannan Towa för att underlätta för tjejerna i familjen. Då flera hörde av sig och sa att IKEA:s kanna minsann funkade bra för tjejer får jag förtydliga mig. Det funkar helt klart rent anatomiskt med de kannor jag har även för tjejer. Om detta råder ingen tvekan.... men skall jag få med min 8-åring och 11-åring på tåget, underlättar det kanske med en bra produkt. Tycker dessutom att kannan är fin och så ser man faktiskt tydligt vad den skall användas till. Den skapar diskussioner... och det är ju liksom det som är mitt jobb som lärare.  

Egenodlade rädisor... SÅ mycket mer än bara grönsaker

Idag plockade stolta eleverna från åk 8 Axonaskolans första rädisor. Just åk 8 var "snabbast ur startblocken" med sin sådd och har även varit flitiga med vattenkannorna. Gissar att rädisorna därmed blir riktigt krispiga och ej beska. Blir säkert mycket uppskattade i skolköket.

Två stolta gossar med sin skörd.

Jag kan inte låta bli att fascineras över hur mycket känslor och tankar som faktiskt ryms i en liten röd rotgrönsak. En känsla av lyxighet och exklusivitet, en första smakupplevelse av våren, stolthet över det man själv odlat, respekt för råvaran och arbetet bakom denna, nyfikenhet att testa något nytt, glädje och stolthet över det man åstadkommit tillsammans.

Första skörden för i år pågår

Att odla med elever ger nya kunskaper på ett lustfyllt och roligt sätt. Det stärker enskilda individer och hjälper dem att se nya saker, hitta områden de kan bli duktiga på, öppna ögonen och ge mening och kontext åt teoretiska kunskaper.

Odling stärker inte bara individen. Odlingen enar och bidrar till att stärka "vi-känslan". Tänk vad vi åstadkommit tillsammans! Eleverna får inte bara en grönsak i skolbespisningen idag. De går ut med känslan av att de är en del av något MYCKET bra. De går hem och berättar för föräldrarna vad de åt för grönsak i skolan idag. De sträcker på ryggarna och tänker "Hur många skolor i Sverige kan stoltsera med färska egenodlade rädisor idag?"

På bilden är rädisorna ansade och sköljda. Så här borde det se ut någon gång ibland hos ALLA Sveriges skolelever. 

Jag är kanske överanalytisk nu... kanske tycker du att jag är jag en drömmare som lever i en utopi. Det gör inget... jag bjuder på det. Jag tror på odlingen som enande kraft och tycker detta filosoferande är ett underbart sätt att starta denna kortvecka på. ❤

Numera skiter jag i vad grannarna tycker

När jag liten pojke gick jag aldrig på dagis (som det hette då). Jag var dagbarn hemma hos min farmor och farfar och fick följa med i deras sysslor och tempo. Som ett resultat blev jag lite lillgammal av mig. Jag fick dessutom ovärderlig inspiration, kunskaper och insikt i matlagning, trädgårdsskötsel och natur. Mycket kommer jag idag enbart ihåg som fragment, men det ha säkerligen ändå präglat mig.

Flytta växter var något som jag gjorde närmast dagligen. De stackars växterna hann knappt rota sig, innan jag kom på att de skulle stå någon annanstans. Farfar lät mig hållas. Deras tomt var till stor del en skogstomt och var växterna stod brydde han sig egentligen inte så mycket om. Farmor och farfar finns inte längre i detta jordeliv, men då jag passerar deras tomt påminns jag om min lyckliga barndom. På tomten står några av de mest tätvuxna barrträden jag någonsin sett. De avviker totalt från alla kringliggande träd. Högst troligt ett resultat av den ständiga flytt de utsatts för.

Just flyttandet av växter och att göra om på tomten är något som hänger sig kvar. Jag flyttar kanske växterna LITE mindre ofta, men fortfarande MYCKET mer ofta än den genomsnittliga husägaren. Jag ändrar och gör om på tomten HELA tiden. I början tvekade jag ofta. Skulle jag verkligen riva upp det där bärlandet som jag lagt ner hela föregående våren på att anlägga? För egen del var svaret ett rungade JA. Jag ville ju flytta det!...men vad skulle grannarna tycka?

Säkert kliade nog några förbipasserande i huvudet i fjol när jag byggde alla stora odlingslådor.

I fjol var jag som vanligt på trädgårdsmässan i Malmö. På trädgårdscenen stod John Taylor och talade om Slottsträdgårdens tulpanfestival. När han talat klart blev det en frågestund. Jag kommer faktiskt inte ihåg vilken fråga det var han fick...men svaret kommer jag nog aldrig att glömma. Det var ett centralt ögonblick i min omstartade "odlingskarriär". Det var självklart...men ändå något jag verkligen behövde höra.

"Besökare i ditt hem skulle ALDRIG få för sig att kritisera dammtussarna i hörnet av ditt vardagsrum, färgen på dina gardiner, eller hur du möblerat rummet. Detta är självklart. Grannar har inte rätten att kritisera dig för det där ogräset i hörnet av jordgubbslandet, färgkombinationen på dina rosor, eller att du valt att planera en tuja mitt i i gräsmattan. Trädgården är en förlängning av dig själv. SKIT I GRANNARNA!"

Säkerligen finns det människor som skakar på huvudet då jag I ÅR IGEN är ute med markeringsfärgen om målar upp var rabatter nya uteplatser mm skall anläggas.

Jag är inte säker på att John ordagrant sa på detta vis, men var iaf andemeningen och det är på detta vis jag numera tänker. Vill jag göra en sak så gör jag det, utan att fundera över vad "folk skall tycka". Ryavägen 11 är min plats på jorden. Där bestämmer familjen Andersson vad som skall hända. Misstolka nu inte detta och tro att jag skiter i mina grannar totalt. Nej grannsämja är MYCKET viktig! Vår villatomt är inte jättestor. Det gäller att visa hänsyn mot grannarna. Jag skulle aldrig bygga eller anlägga något som kan förarga dem. Absolut INTE! Jag har (tror jag) en mycket god relation med mina grannar och umgås flitigt med dem.  Men att ändra ofta, att se trädgården som ett aldrig vilande projekt och att våga ta ut svängarna....det gör jag numera utan någon som helst respekt för andra ;-)

Ett försök jag gjorde förra året med att rita upp tomten för att strukturera mig. Borde uppdateras. Det har hänt MYCKET.

Ibland går jag bananas i mina projekt

Nu skall ni får skratta åt mig. Jag skrattar faktiskt åt mig själv just nu. Ibland inser man ju inte hur uppslukad man är av ett projekt... men denna gång kan jag faktiskt se det. Jag gick helt bananas i söndags!

Blev förälskad i glasrabarber förra våren. Glasrabarber är FANTASTISKT goda! Funderade lite på hur jag skulle kunna få mer av det goda. Idag söndags byggde jag denna LÖJLIGT ÖVERDIMENSIONERADE trälåda över HELA rabarberbädden. Folk i byn som ser mig måste tycka att jag komplett idiot.... men de struntar jag i. Jag är en odlings-nörd... och jäkla stolt över det.

Läs mer om glasrabarber på ett tidigare blogginlägg